Semesterdagarna bara går och går. Känns som semestern snart är slut fastän jag har ett par veckors skoj och vila kvar.Är nog bara det att jag längtar till augusti nu. Då flyttar Markus till Sthlm, till mig så vi kan busa runt varje dag. Jag längtar något så enormt! Hjärtat mitt har tillbringat ungefär en vecka här hos mig, men han åkte till sina föräldrar igår. Tyväll, som hans systerson brukar säga. Vi hade helt underbara dagar trots att vädret var crap. Vi vaknade t ex en morgon av att åskan mullrade och blixtar slog ner kors och tvärs över himlen. Det var nästan så att man gjorde sig i byxan, jag som inte brukar vara rädd för åskan. Ha! Åskan var så djävulsk att den slog ut vårt modem, så jag har inte direkt suttit vid datorn och uppdaterat bloggen, kollat mailen osv. Jag har mitt mobila bredband, men den är från Helvetet- bryts hela tiden vilket resulterar i en ilsken liten Mika som spyr ut finska svordomar. Inte vackert inte. Jag har inte orkat ta itu med att ringa operatören och be om ett nytt modem än, så det får bli imorgon, kanske.
Veckan har dock varit lite dyster också, pga händelserna i Norge. Jag och Markus har suttit som hökar vid nyhetsrapporteringarna, med gråten i halsen. Jag har nog aldrig följt nyheterna så mycket som nu. Aldrig kollat på TV så mycket som nu känns det som. Jag kommer aldrig förstå hur den där monstret till mördare tänker. Hur han mentalt klarade av att avrätta så många människor. Jag förstår verkligen inte, mer än att jag förstår att monstret är grovt sjuk i huvudet och borde spärras in på livstid. Han har ingenting att göra bland oss människor som kan känna empati. Jag äcklas av att se monstrets nöjda min, som att han verkligen är glad och stolt över det han gjort. Han har inte bara förstört andras liv, utan både sitt eget och sin familj. Det är så sjukt, bisarrt, overkligt.
Samtidigt, tack och lov, får man höra små solskenshistorier om modiga ungdomar som hjälpt varandra mitt i kaoset, trots att deras egna liv har varit i fara. Jag tänker speciellt också på den lilla pojken som hade modet att gå fram till monstret och be om nåd (och han klarade sig!).
Nej usch vad mycket man har tänkt på norrmännen, känt med dom, sörjt med dom.
Det var den lilla uppdateringen. Nu väntar sängen på mig.
Natti!

