Siri

Det är lite babylycka här just nu. Förra helgen träffade jag lilla Emanuel för första gången. Lilla, rara människa. Det var lite så att man dog nästan. Alltid när jag håller i en liten så blir jag så nervös, för att inte hålla bebisen ordentligt i famnen, som att dom vore av dyrbart glas. Lustigt det där ;) Dom är så små-ååå!

Mamma och pappa har lite babylycka hemma hos sig också nu. En glad och hispig mamma ringde mig igår kväll och meddelade att dom skulle hämta hem en liten kisse idag. Blev väldigt förvånad över att dom ville ha en katt redan nu. Inte så länge sen Max lämnade oss, men samtidigt så förstår jag dom för fullt ut. Har man haft katt en gång så vill man alltid ha en nära sig. Bästa djuren som finns!

Jag fick äran att döpa den lille, som är en 50% Maine coon-tjej, 16veckor gammal. Hon har inte lång päls som Maine coon-katter ska ha, men hon är himlans söt ändå. Stora öron, pigga ögon och milslång svans. Jag längtar efter att träffa henne. Idag fick jag se henne lite hastigt när jag och pappa pratade via våra Ipads ;)

Så säg hej, till vår nya vän Siri!

Längtan, alltid denna längtan...

Vardagen rullar på, i sin vanliga takt. Hjärtat är stundvis sorgset för jag saknar min lurviga vän med fyra ben. Obduktionen som vi tänkte genomföra på Max blev inte av för att det kostar en förmögenhet, så jag får gå med en evig undran om varför, hur.

Livet är inte bara död och elände. Den har sina vackra stunder också. 8mars kl 02.14 ploppade en av världens sötaste gossar ut, rakt i min väns egna händer (hon mer eller mindre förlöste sig själv alltså). Ett par timmar senare vaknade jag till världens sötaste sms med bild på lilla Emanuel. Mitt hjärta blev alldeles varm. Ögonen blev fulla av tårar. Jag blev så enormt rörd och glad. Det är så stort, när en av mina finaste vänner blivit mamma. Jag unnar henne allt det bästa i denna värld. Hon är grym!

Samtidigt längtar jag lite själv, efter en liten. Lär inte längta mindre efter att ha träffat lilla Manne! ;) Längtat visserligen i mer än ett halvår nu.. Whoops!
Aja det får bli när det nu blir...


I övrigt så har jag en himla stark längtan efter våren. Värme. Inte behöva ta på sig flera lager av kläder. Frysa om händerna och kinderna. Jag har redan sett flera vårtecken, men värmen vill inte riktigt komma än. Imorse var det så kallt att jag trodde att det var december igen.
Jag längtar efter värme i nacken, iklädd en fin klänning och ballerinaskor...

Snart är det "bara" påsk, och då åker vi ner till Gbg och lyxar till det lite med hotell och shopping. Sen efter det får våren komma, gärna innan påsk iofs, så vi får sol i Gbg..

Jaa-a mycket längtan nu...

Maximilian 2009-2012

Pappa ringde mig fredag kväll, när jag hade kommit halvvägs med tåget till Vargön, och berättade att du min fina katt var sjuk och hade mindre än 10% chans att överleva. Jag ville skrika rakt ut, men fick snällt hålla mig tills jag efter flera timmars tågresa kom fram till Vargön och slutligen föll i gråt i Markus varma famn.

Torsdagen den 28 februari hade du blivit hastigt sjuk. Du ville inte äta, var slö och ville mest sova. Morgonen efter fick du andnöd och kunde inte stå upp. Pappa var i panik och körde dig till veterinären där du fick läggas in på intensiven. Röntgen gjordes, diverse prover likaså. Röntgen visade att du hade stora blödningar i bukhålan, vätska i lungorna, och ditt ena öga var alldeles grå, dimmig (högt tryck i ögat, den hade veterinärerna inte kunnat rädda). Veterinärerna vet inte vad du kan ha drabbats av..
Lördagen den 2mars tog vi det svåra beslutet att låta dig somna in, då du hade blivit mycket sämre under natten och inte svarade på behandlingen.. Veterinärerna hade gjort allt dom kunnat.
Jag hann inte ens pussa dig hejdå, då jag befann mig flera mil bort. Världens sämsta samvete.. Det gnager mig än. Pappa och min gudmor var med dig tills du somnade in, så det är en tröst iaf. Du var inte ensam.

Du blev knappa 4år gammal, och hade alltid varit frisk och kry och full av liv, bus. Du har alltid blivit välomhändertagen. Fått kärlek, bästa maten, frisk luft, pussar, magkli.
Jag kan inte fatta att du är borta. Mitt hjärta är itu. Det är som att förlora ett barn. Jag tog dig till mig under en period i mitt liv som ingenting kändes roligt, när jag inte riktigt ville vara med längre. Du gjorde mig glad.

Vem ska nu mjaua hela vägen till mitt flickrum (bärandes på en leksaksmus som du alltid sen la vid min dörr för att du ville leka)?
Vem ska nu fånga läbbiga jättespindlar på vår altan?
Vem ska nu mjaua utanför toaletten när man sitter på toa/duschar?
Vem ska jag nu rufsa om päls på? Pussa en söt nos? Klia bakom örat?
Vem ska nu gömma konstiga saker i min säng?

Du har haft ett bra liv, och du har gett oss så mycket kärlek, även om du ibland drivit oss till vansinne med dina söta hyss <3
Du har varit otroligt älskad Max. Vi saknar dig så mycket att det gör ont ♥