Jag är lycklig. Jag är verkligen det. Jag har aldrig känt mig såhär hel, stark och bra i hela mitt liv.
Det känns fint att verkligen vara nöjd med tillvarot, och speciellt med sig själv. Jag har gjort så dumma val genom åren. Folk har sårat och kört över mig. Jag har varit tyst och snäll när jag egentligen hade kunnat skrika ut det jag känt och tyckt om saker och ting. Jag har haft otur med både jobb och relationer. Jag har varit så j-kla långt ner på botten och klandrat mig själv för så mkt saker,som jag i flesta fall inte kunnat göra något åt ändå. Ibland har jag inte alls känt mig så bra som jag känner mig nu. Det har funnits perioder, då jag känt mig som ett misslyckande. Ett stort fel i systemet, men efter allt jag har gått igenom, så har jag bara blivit starkare, envisare, klokare. Jag har lärt mig mycket av mig själv, så på något vis ångrar jag inte vissa saker.
Nu känns i princip allt bra. Jag har ett otroligt lärorikt och roligt jobb att gå till varje dag. Jag är glad över att jag varit så envis och sökt mitt drömjobb, istället för att bara ta ett jobb för överlevnads skull. Mitt jobb lägger jag ner mkt hjärta på och trivsel är viktigt.
Sen är jag nöjd, över att ha vågat återvända till Stockholm igen. Nu ensam, och inte ha förlitat mig på någon annan. Nu är det bara jag, och jag har gjort det förbannat bra hittills- att leva ensam här. En dag kanske jag står och håller i någons hand. Han som ser mig och tycker att jag är bra och värdefull. Han som skrattar åt mina dåliga skämt. Han som låter mig vara så fel och knäpp som jag kan vara ibland. Han som håller om mig när jag är nere. Han som inte försöker ändra på den jag är.
Den dan är mer än välkommen, även om jag inte direkt har bråttom dit. Överraska mig bara.
Nuss!




















